Cirkeln sluten

Självfallet så reflekteras det en hel del denna veckan här hemma. Precis som förtäljdes under morgonen så är det min sista vecka som föräldraledig, i vart fall föräldraledig på heltid, och då blir det lätt att man tittar både lite bakåt och lite framåt.

Ett helt underbart ögonblick, mitt i vardagen, var när jag bestämde mig för att tramsa precis lika mycket som lillan efter maten. När vi fortfarande satt kvar vid middagsbordet.

Hon har ett litet busstreck då hon gärna tar sin dricka i munnen och sedan låter den sippra ut ur munnen, rinna ner för hakan och fortsätta ner mot golvet. Hon är något så vansinnigt söt när hon gör detta, så det är hårt motstånd i hjärtat när man försöker tala om för henne att hon inte ska göra så.

Och hon dricker ju nästan uteslutande vatten och vad gör lite vatten på golvet liksom? Men visst… Kanske inte så bra om hon sitter där i skolan som 17-åring och låter drickan sippra ut ur munnen. Som om det skulle hända…

Och idag då. Jo då gjorde mamman i huset precis likadant. Alltså hennes ögon. Stora som tefat av lycka blandat med tankar om ”vad i hela friden…”. Och tänk då när pappan gör precis likadant. Otroligt opedagogiskt i all sin härlighet.

Då. Då mindes jag vad jag gjorde och sa på vår allra första föräldragrupp. Då när BVC höll i dem. Då presenterade vi oss genom att välja en bild bland ett helt bildhav som låg utspritt på golvet. Jag valde en bild som visade ett barn som hoppade i en vattenpöl.

Jag sa att så önskar jag att jag blir som förälder. Att jag fyller hennes liv med kärlek, trygghet, gränser men där mellan också kan tramsa, leka och strunta blankt i att kläder, strumpor och skor blir blöta och smutsiga. Bara hoppa i vattenpölen tillsammans.

Och dagens händelse visade nog minst sagt att det har blivit precis så. Den känslan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *