Ingången

Ingången är nog det som jag minns som en av de allra mest speciella stunder på hela vår bröllopsdag. Nervositeten när jag väntade tillsammans med tärnorna i vapenhuset och känslan när jag tog stegen längs ner altargången, mötte allas blickar och till slut (blivande) maken som stod och väntade. Alltså ja… det går knappt att beskriva
Vi valde att gå in separat och jag valde att gå in själv i kyrkan. Inte egentligen för att jag ville gå in själv, utan för den personen som jag alltid tänkt skulle gå med mig inte längre finns här hos oss. Just sekunderna innan så kändes idén att gå in själv inte tipp topp, utan jag hade gärna haft en arm att luta mig mot. För de där benen började plötsligt kännas ganska så svaga. Men när jag väl tog klivet in i kyrkan och kände allas kärlek så försvann allt det där. 
När jag nästan var alldeles precis framme så fanns min kära mor längst fram och jag kunde faktiskt inte hålla mig från att stanna och krama henne innan jag tog de sista stegen upp till honom med stort h. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *