God morgon du sista dag på jobbet

Hur det känns att åka tågpendla in mot sin sista arbetsdag på 14,5 månader? (Med något lite gästspel där mellan i och för sig)

Ja… Det känns faktiskt lite konstigt. Hur ska vardagen se ut nu? Jag ska alltså inte träffa kollegorna måndag till fredag längre då?

Det är också en skön känsla. Jag erkänner att det har varit en påfrestning de sista veckorna och kroppen är liksom mör. Foglossningen sprider sig varje dag och det har varit svårt att hitta samma fokus som vanligt. Därför känns det skönt att "bara" fokusera på en sak – vårt liv där hemma – och låta kroppen få lite vila.

Det känns pirrigt. För några veckor sedan fick vi oss en liten skrämselattack eller i vart fall en väckarklocka – vi trodde nämligen en eftermiddag att förlossningen kunde vara på gång. (Falskt alarm) Och då var min spontana känsla "nej, inte nu". Det var verkligen en bra väckarklocka för oss som bygger, jobbar ända in i det sista och har allmänt mycket på gång att just när bebisen kommer – det styr vi inte över. Efter det falska alarmet så har vi förberett oss lite mer här hemma på bebis ankomst och förstått att vi egentligen får vara beredda när som.

Men nu när en milstolpe passeras idag så känns det inte längre "nej" utan bara väldigt pirrigt.

Jag tror egentligen att det är svårt att vara förberedd på vad som komma skall. Många runt om oss passar gärna på att berätta om tvåbarnschocken, tröttheten, att känna sig otillräcklig osv.

Och jag är säker på att allt det där kommer. Men jag är också övertygad om att det kommer en enorm kärleksbomb, att vi återigen ska få uppleva att välkomna ett barn, att få snusa hen i nacken, att uppleva syskonens kärlek och mycket mycket mera.

Nu ska jag försöka avsluta denna något känsloladdade uppsats och hoppa av tåget för att faktiskt göra det jag ska idag – arbeta min sista arbetsdag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *