Hur gör man med sociala medier när någon dör?

Det har ju givits någon hint, eller två, och lite mellan raderna här inne att det var någonting som hände när vi var i Stockholm.

Mitt när vi hade alla de där fina dagarna i Stockholm så fick jag ett av mitt livs värsta samtal. Ett samtal som tyvärr meddelade att jag hastigt hade förlorat min farmor.

Farmor har levt ett väldigt långt, och fint, liv och jag unnar henne att få lov att lämna oss utan att behöva gå igenom en tid av sjukdom först och att slippa allt elände som ibland kan drabba en strax innan. För precis så blev det.

Men…

Jag vet ju allt det där i den logiska delen av mig, men mitt hjärta har fullständigt värkt av sorg de senaste veckorna. Över att ha förlorat henne, över chocken av det plötsliga, över att inte få ett sista samtal, över att inte få sova i hennes lägenhet något mer, över min stackars Althea som fick se sin mamma okontrollerat ledsen där i Stockholm och över så väldigt väldigt mycket mer.

Fina farmor, tack för att du alltid hade rum för oss, att du alltid mötte oss i dörren när vi kom upp från hissen på åttonde våningen på Guldheden, för all jordgubbssaft som barn, för alla utflykter (även om vi kanske inte alltid uppskattade alla museer och utställningar just där och då), för hur gärna du ville vara nära dina barnbarnsbarn och för så väldigt väldigt mycket mer.

Det är ibland lite svårt att veta hur sådant här ska delas med på just sociala medier. Jag tror verkligen på en transparens, både i livet men också här, alltså att berätta om livet precis så som det är. Inte bygga upp någon fasad över att allt är rosenskimrande om så inte är fallet. Men detta har känts så väldigt privat, det var också ganska så chockartat och därför behövde jag lite tid först.

Det har också varit så att för varje person jag berättat för så har det känts lite mer verkligt. Och det finns nog inget som jag just nu önskar egentligen vara mindre verkligt.

Vi är, faktiskt, just nu i Göteborg och imorgon väntar begravning. Jag hoppas att vi, hur omöjligt det än känns nu, får en fin stund tillsammans imorgon.

1 Kommentar

  • Ibland gör det så ont. Hålet växer och går inte att stoppa. Så börjar det ploppa små minnen som regndroppar. Plötsligt är hålet en vattenpöl som lockar. Som skimrar i solen. Som till slut torkar. Så kommer regnet igen. Kanske tom med en regnbåge ibland. Vädret är oförutsägbart. Precis som livet. Livet ger och tar. Man måste ge. Man måste ta. Ta hand om sina ? och livets stunder. Jag ger dig en kram. Ända in i själen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *