Familj

Bland farmors saker

Bland farmors saker

Igår, när en av sommarens finaste dagar visade sig, så spenderade jag istället omkring sju timmar i bil med att köra Göteborg, tur och retur, över dagen.

Vi skulle ta hand om det praktiska efter farmors bortgång och om jag ska vara ärlig så hade jag ont i magen kvällen innan. Över hur det skulle kännas att komma till hennes lägenhet och hon inte stod där i dörren och mötte oss.

Det var nästan så en ville bli barn igen och bara säga ”jag vill inte” och vägra göra det där som kändes så jobbigt.

Det var så klart jobbigt. Men också väldigt fint. I någon konstig form av kombination.

En del av det praktiska var att ta hand om farmors saker och med mig hem har jag så mycket som andas hon. Och farfar. Och barndom.

Sent på kvällen landade jag här hemma, trött både fysiskt och mentalt, och tog inte in några saker från bilen förrän idag.

Det känns fint att ”flytta in” farmor och farfars saker här hemma och att de får leva vidare här hos oss. Och att våra barn också är bland några av deras saker och att de får egna minnen kring dessa.

Idag har vi vänt halvt upp och ner på huset med att sätta nya saker på sin plats, flytta runt eller ta bort gamla saker, och så har vi druckit kaffe i farmors kaffekoppar, dukat med hennes porslin och känt och klämt på saker.

Nu har det redan vädrats en del känslor här mellan raderna men för den som orkar så kommer här också lite andlighet. För flera, visserligen små, sammanträffanden har följt oss genom hela dagen.

Att det kom ett erbjudande till oss, precis idag, med koppar i samma serie från Rörstrand som farmors fat, att vi rensade ut en låda ur ett skåp och där i hittade sparade födelsedagskort från Altheas treårsdag förra året och det första Andreas öppnar var det från farmor… och så vidare och så vidare…

Lite gåshud får en faktiskt. Älskade farmor, som vi saknar dig.

Inga Kommentarer
Så blev hon 11 månader…

Så blev hon 11 månader…

…och ja, tanken slår en… att om bara en månad är hon ett år. Det känns helt vansinnigt att vi snart har en ettåring här hemma och en storasyster som kort därefter fyller fyra år.

Ena hjärnhalvan tänker ”vart tog det här året vägen?!” medan den andra halvan pustar ut lite och vet precis vart tog det vägen – med mat, sömn, onda magar, en anings kolik, bärande, tusentals barnvagnspromenader, lek, sånger, vyssande och allt det där andra.

Och 11 månadersdagen firande hon med att bli bjuden på rabarberpaj av sin farmor, upptäcka en nionde tand och så helt plötsligt så ställde hon sig upp och gick – som om hon aldrig gjort något annat.

Hon har spatserat runt några steg sedan en tid tillbaka men länge velat ha en hand eller i vart fall ett lillfinger att hålla i de längre rundorna. Och som vi har gått runt här hemma. Det är liksom det hon vill göra.

Dagen till ära har jag suttit och klickat hem lite saker till tjejernas kalas. Men nu är det dags att runda av och imorgon väntar en ny vecka.

1 Kommentar
Hur gör man med sociala medier när någon dör?

Hur gör man med sociala medier när någon dör?

Det har ju givits någon hint, eller två, och lite mellan raderna här inne att det var någonting som hände när vi var i Stockholm.

Mitt när vi hade alla de där fina dagarna i Stockholm så fick jag ett av mitt livs värsta samtal. Ett samtal som tyvärr meddelade att jag hastigt hade förlorat min farmor.

Farmor har levt ett väldigt långt, och fint, liv och jag unnar henne att få lov att lämna oss utan att behöva gå igenom en tid av sjukdom först och att slippa allt elände som ibland kan drabba en strax innan. För precis så blev det.

Men…

Jag vet ju allt det där i den logiska delen av mig, men mitt hjärta har fullständigt värkt av sorg de senaste veckorna. Över att ha förlorat henne, över chocken av det plötsliga, över att inte få ett sista samtal, över att inte få sova i hennes lägenhet något mer, över min stackars Althea som fick se sin mamma okontrollerat ledsen där i Stockholm och över så väldigt väldigt mycket mer.

Fina farmor, tack för att du alltid hade rum för oss, att du alltid mötte oss i dörren när vi kom upp från hissen på åttonde våningen på Guldheden, för all jordgubbssaft som barn, för alla utflykter (även om vi kanske inte alltid uppskattade alla museer och utställningar just där och då), för hur gärna du ville vara nära dina barnbarnsbarn och för så väldigt väldigt mycket mer.

Det är ibland lite svårt att veta hur sådant här ska delas med på just sociala medier. Jag tror verkligen på en transparens, både i livet men också här, alltså att berätta om livet precis så som det är. Inte bygga upp någon fasad över att allt är rosenskimrande om så inte är fallet. Men detta har känts så väldigt privat, det var också ganska så chockartat och därför behövde jag lite tid först.

Det har också varit så att för varje person jag berättat för så har det känts lite mer verkligt. Och det finns nog inget som jag just nu önskar egentligen vara mindre verkligt.

Vi är, faktiskt, just nu i Göteborg och imorgon väntar begravning. Jag hoppas att vi, hur omöjligt det än känns nu, får en fin stund tillsammans imorgon.

1 Kommentar