Familj

Hur gör man med sociala medier när någon dör?

Hur gör man med sociala medier när någon dör?

Det har ju givits någon hint, eller två, och lite mellan raderna här inne att det var någonting som hände när vi var i Stockholm.

Mitt när vi hade alla de där fina dagarna i Stockholm så fick jag ett av mitt livs värsta samtal. Ett samtal som tyvärr meddelade att jag hastigt hade förlorat min farmor.

Farmor har levt ett väldigt långt, och fint, liv och jag unnar henne att få lov att lämna oss utan att behöva gå igenom en tid av sjukdom först och att slippa allt elände som ibland kan drabba en strax innan. För precis så blev det.

Men…

Jag vet ju allt det där i den logiska delen av mig, men mitt hjärta har fullständigt värkt av sorg de senaste veckorna. Över att ha förlorat henne, över chocken av det plötsliga, över att inte få ett sista samtal, över att inte få sova i hennes lägenhet något mer, över min stackars Althea som fick se sin mamma okontrollerat ledsen där i Stockholm och över så väldigt väldigt mycket mer.

Fina farmor, tack för att du alltid hade rum för oss, att du alltid mötte oss i dörren när vi kom upp från hissen på åttonde våningen på Guldheden, för all jordgubbssaft som barn, för alla utflykter (även om vi kanske inte alltid uppskattade alla museer och utställningar just där och då), för hur gärna du ville vara nära dina barnbarnsbarn och för så väldigt väldigt mycket mer.

Det är ibland lite svårt att veta hur sådant här ska delas med på just sociala medier. Jag tror verkligen på en transparens, både i livet men också här, alltså att berätta om livet precis så som det är. Inte bygga upp någon fasad över att allt är rosenskimrande om så inte är fallet. Men detta har känts så väldigt privat, det var också ganska så chockartat och därför behövde jag lite tid först.

Det har också varit så att för varje person jag berättat för så har det känts lite mer verkligt. Och det finns nog inget som jag just nu önskar egentligen vara mindre verkligt.

Vi är, faktiskt, just nu i Göteborg och imorgon väntar begravning. Jag hoppas att vi, hur omöjligt det än känns nu, får en fin stund tillsammans imorgon.

1 Kommentar
Att vara tapper

Att vara tapper

img_1386

Vår stora lilla tjej… Andra natten utan nappen och det värker allt lite i mammahjärtat.

Hon hade önskat att få sova hos sin mormor inatt så efter badhuset åkte vi direkt dit och passade samtidigt på att bli bortskämda med middag. Vi tänkte att det nog allt fick vara specialregler gällande nappen ute i Hällevik – att klara andra natten plus att inte vara på hemmaplan kändes lite för mycket.

Men så fick vi precis en rapport att det gick finfint. ”Jag klarar mig. Jag laddade ju hem appen” hade hennes ord varit. (Hon fick ladda hem en efterlängtad ponny-app på iPaden för hennes första napp-fri natt).

Min tappra lilla tjej…

Egentligen vill jag bara backa när jag ser hur mycket hon saknar den…

Känns som att mamman i familjen får kämpa nästan precis lika mycket med känslorna minsann. För jag vet att det är dags, kanske till och med att vi är lite sent på det. Det är ju tänderna som tar skada.

Ja ja… Imorgon fyller lillasystern hela sex månader(!) och vi firar som vanligt med lite fikakalas. Vårt andra lilla hjärta…

Visst låter det som att känslorna svallar över lite här hemma ikväll?

Och det stämmer nog, dels för allt det där med napp och sexmånadersfirande men nog mest för att jag precis avslutat ett samtal med en alldeles nybliven mamma. Min fina vän här äntligen välkomnat sin son till vår värld.

Att vi hoppa in i deras BB-bubbla för en sekund gav mig rysningar.

Nu ska jag upp och pussa på min snart sexmånaders och försöka att inte sakna 3,5-åringen allt för mycket.

 

Inga Kommentarer
Vad som hände precis innan julafton

Vad som hände precis innan julafton

img_1515

Det har ju gått att utläsa mellan raderna att något hände här innan julafton och det som hände var att min bonusfar blev sjuk. Inte sjuk som i influensa eller en halsfluss utan sjuk på riktigt.

Det känns inte riktigt som min sak att beskriva hans hälsotillstånd närmare men nu känns det i alla fall som att jag vågar nämna det alls då vi nu fått lite mer koll på läget och framför allt för att han är hemma från sjukhuset igen. Det sistnämnda vill man ju verkligen hoppa rakt upp och ner för och gärna hurra en massa också.

Allt vad detta innebar gjorde att julaftonsplanerna (så klart) fick planeras om. Just på julafton delade vi i familjen upp oss lite och jullunchen blev istället en inte allt för traditionell grillning på Kaninholmen. Det var inte allt för många andra som stod och rotade bland engångsgrillarna på Ica just denna lördag.

Mitt i allt blev det här trots allt en härlig stund på dagen. Lillan sov så jag och stora loppan passade på att kasta lite sten i havet och så fick vi sällskap av en av våra närmsta vänner som också fått stanna hemma själv eftersom deras yngsta fått feber.

Och så passade jag på att leta fram mitt och makens förlovningshänglås som vi hängde på bron samma dag som han friade. För det var faktiskt precis på den där holmen som han ställde den stora frågan.

1 Kommentar