Husdjur

Välkommen hem till oss Loppan och Doris

Välkommen hem till oss Loppan och Doris

Välkommen hem till oss och säg hej till vår två små nya älsklingar som vi hämtade hem till oss i måndags – Loppan och Doris.

De är hermelinkaniner och är (till 99% säkerhet) två små damer och vi är helt kära. Stora loppan, alltså vår stora loppa (ok, nu inser jag att det är lite krångligt att vi har valt samma namn till en av kaninerna som vi har som smeknamn på tjejerna…) har önskat sig kaniner länge och i början av året tog vi familjebeslut på att vi skulle bli med kaniner.

Jag erkänner att jag i början var lite tveksam till det här med kaniner. Alltifrån tankar om ”vad göööör man egentligen med kaniner?” till det här med att hålla djur i bur. Det senare har vi försökt göra så bra vi bara kan med att, om ni kikar bak i bilden och under trädkojan, så har vi inhägnat hela vägen undertill och där kommer de få ha sin ”gård”. Intill detta kommer de få en stor bur där deras lilla hus kommer att vara. Plus att vår plan är att de ska få lov att vara ute i hela trädgården, tillsammans med oss, varje dag.

Nu hade jag tänkt berätta vem som är Loppan och vem som är Doris men det är faktiskt nästan hela omöjligt att se skillnad på dem. På bilderna här ovan ser den ena av dem något gråare ut i pälsen, men det syns knappt i verkligheten.

Dock är de, gulligt nog, lite mer olika i temperament. Vilket gör att när vi leker och gosar med dem så ser vi vem som är vem. Doris är lite lugnare och mer försiktigt, Loppan är totalvild och den som gärna rymmer och vill utforska hela trädgården redan nu.

Snabba som tusan är de också kan jag meddela.

Och hela familjen är så kära i dem. Alla ”vad göööör man egentligen med en kanin”-tankar är bortblåsta och de är ju bara ett sådant fint tillskott till vår lilla familj.

Tjejerna pysslar om dem så mycket varje dag – städar, byter mat, lägger in halm, byter vatten, gosar och så vidare – och dessa små är de första de tänker på när de vaknar och de längtar hem till dem efter förskolan.

Nu återstår bara att få vår hund Strössel att tycka om dem lika mycket. Eller ok, tycker om dem gör hon – men kanske lite för mycket. Lite så där så att hon gärna vill käka upp dem. Än så länge har vi fått hålla henne på behörigt avstånd eftersom de är så små och även om Strössel bara skulle vilja leka med dem så är de ju så omtåliga.

Nu ska vi studsa igång dagen här!

Inga Kommentarer