Johanna Kajsons julkalender

Vem jag helst skulle vilja ringa till idag

Vem jag helst skulle vilja ringa till idag

Bild ifrån när Juni ”träffade” sin morfar första gången

Lucka nummer 22 i Johanna Kajsons bloggjulkalender handlar om ”En person jag skulle vilja ringa till idag”.

Och ja… Det finns ju inte någon annan person som jag hellre skulle vilja ringa till än min pappa. Tänk att kunna ha en telefonlinje upp till himmlen. Men det går ju tyvärr inte.

Men som jag har dagdrömt om att det skulle kunna gå. Att kunna få byta några ord, kolla hur det är där uppe, vad gör de på dagarna, hur mår farmor och farfar och så vidare och så vidare.

Jag har ju nämnt ett par gånger, men kanske inte så ingående, att min pappa inte finns hos oss längre. Jag tror att detta inlägg berättade som mest om det.

Båda mina föräldrar har varit allvarligt sjuka i cancer, samtidigt, min mamma klarade det men tyvärr gick det inte att stoppa sjukdomen när min pappa fick den en andra gång. I år är det 16 år sedan och om jag räknar rätt så under nästa år så har jag levt fler år utan min pappa än med. En helt vansinnig tanke.

Helt ärligt så pratar jag väl inte allt för ofta om min pappa. Dels för att det finns inte så väldigt många människor runt mig som kände min pappa och då blir det kanske inte riktigt lika naturligt. Och sedan blir ett sådant samtal ofta lite tungt, för vad jag än berättar om så blir samtalet av förklarliga skäl ur dåtid och då glider samtalet lätt in på vad som har hänt och det är ju inte alltid en är så sugen på att plocka fram de där minnena.

Den allra största sorgen över att ha förlorat honom så tidigt i livet är inte traumat kring vad som hände utan allt det där som vi inte får uppleva tillsammans. Student, examen, min bröllopsdag, mina barn och att ha förlorat en vardag tillsammans med honom. Att han inte får träffa mina barn är så klart allra värst, att de aldrig kommer veta vilken deras morfar är… den tanken går liksom inte ens att ta på.

Men visst, där kommer ju min uppgift in, att berätta om honom och genom minnena låta honom bli en del av deras liv också. För han var verkligen en speciell människa – otroligt jobbig att leva med stundtals, med ett humör utan dess like men också något så vansinnigt rolig, spontan och med den allra största av kärlekar för sin familj.

Inga Kommentarer
Vad jag önskar mer av 2018 än vad 2017 gav

Vad jag önskar mer av 2018 än vad 2017 gav

Sommar

Jag kan nog bara instämma med Johanna som skriver om att hon önskar en riktig sommar till sommaren 2018.

Som jag längtade efter det inför sommaren som var. Efter två somrar i rad som var lite si så där så toklängtade jag efter den där känslan av att man i slutet av sommaren inte orkar packa badväskan igen, inte orkar med några sandiga handdukar eller inte vill se en tallrik med grillmat till.

Den där känslan av att verkligen kunnat gå all in i sommaren och sedan känna sig redo (eller till och med längta) inför höstrusk, tända ljus och att krypa upp i soffan.

Så var det ju inte riktigt i somras. Kan nog räkna på min ena hand hur många stranddagar vi hade och vår uteplats med den nya fina pergolan blev föga använd. Men visst det fanns vissa guldglimtar.

Hälsa

Visst 2016 tog nog priset vad det gäller att personer i vår familj var allvarligt sjuka men inte heller 2017 så har alla fått vara friska. Det hade varit fint om 2018 blev ett år där människor som står oss nära (och vi själva så klart) får lov att vara friska från allvarliga sjukdomar.

 

Detta är en del av Johanna Kajsons bloggjulkalender, vill du också vara med så läs mer HÄR

Inga Kommentarer
En bild från i somras (eller till och med två)

En bild från i somras (eller till och med två)

I förra veckan hade jag en sådan där stund där jag faktiskt längtade efter sommaren. Det hade regnat, regnat och regnat och när det är mörkt nästan dygnets alla timmar, en krånglar med försenade tåg och sedan avslutar dagen med att cykla hem i ännu mer iskallt piskande regn så blir man allt lite längtig efter sommarvärme.

Då plockades det här minnet fram och dessa är ifrån en försommardag, när hela sommaren låg framför oss, och vi åkte ut till stranden för att kvällsfika. Det var så varmt i vattnet att tjejerna och Andreas spontanbadade (en annan var inte lika sugen på att visa sig i bara underkläderna – annars hade jag också dykt i!) .

Attans trevligt det där med sommar alltså! När det väl är sommar. Men mer om det där med sommarvärme i nästa inlägg för är det något jag önskar lite mer av 2018 än vad 2017 gav så är det en riktigt sommar, vad det nu egentligen är…

Och det där med croissant och glass är fortfarande bland det godaste jag ätit – ljuvligt!

 

Detta är en del av Johanna Kajsons bloggjulkalender, vill ni också vara med så kika efter mer HÄR

Inga Kommentarer