Träning och sånt

Så… Hur gick det nu då?

Igår gick Nattpuls av stapeln och vilket bra ordnat lopp det var! Förvisso mitt allra första lopp så jag har inte så mycket att jämföra med, men min känsla var i alla fall på topp.

Vid 22.00 gick startskottet och sedan sprang vi längs loppets bana som var utmärkt med marschaller och det var en härlig känsla att springa där tillsammans, i mörkret, med de cirkus 300 andra löparna. Speciellt längs vår fina gångbro här i staden.

Jag lovar att jag önskade många gånger under loppet att jag inte tagit riktigt lika mycket semester från löpningen som jag gjort under sommaren för jag tyckte faktiskt att det var riktigt tufft. Och i ärlighetens namn mådde jag allt annat än prima när jag kom över mållinjen. Nu berodde detta förvisso på lite andra orsaker också, men ändå.

35,22 minuter landade i vart fall min måltid på (loppet var 6,5 km) det är faktiskt riktigt riktigt ball att tänka på när man tänker tillbaka på vart kroppen var någonstans för ett år sedan. Då hade jag en månads gammal bebis hemma. Och under graviditetens 41 veckor så hade jag haft foglossning och en väldigt ond rygg i 31 av dessa. Tänk att jag inte ens kunde från sovrummet utan att stödja mig mot väggen.

Det var då det. Igår sprang jag 6,5 km på 35,22 minuter. Det minsann.

1 Kommentar
Så här såg det också ut…

Så här såg det också ut…

…efter den där löpturen. Innan glädjeskutten och leendet kom så försökte jag hitta andan igen, igenom ett håll utan dess like. Det gick liksom bara inte att andas sista biten. Jisses så trött jag var…
Nu inväntar jag Skruttens hemkomst och sedan står det storstädning och storhandling på schemat. Inte alls storroligt (vet så klart att det inte är något riktigt ord, men försöker bara skoja i och med att vi ska storstäda och storhandla, ja ni förstår… Kul liksom!).

Inga Kommentarer
God morgon måndag!

God morgon måndag!

Jag peppar igång denna måndagen med denna bilden från igår. Den visar när jag kom tillbaka ifrån min löparrunda där jag sprang både längre och snabbare än jag gjort på flera år. 
Missförstå mig rätt – det handlar inte alls om några elittider och inte heller särskilt snabbt (utan mer att jag har lämnat joggingtempot och gått in i löpartempot) men för mig är det här helt underbart
Efter en graviditet med 31 av 41 veckor med foglossning, då bara en liten promenad innebar en smärta som skar som en kniv genom mitt bäcken, så är jag så stolt över vad min kropp gjort. Så stolt över vad den har klarat av och jag ska göra mitt allra bästa för att tacka den så mycket jag bara kan. 
En långsam väg tillbaka med styrketräning som inledning, för att bygga upp kroppen, har varit min melodi. Vissa av rundorna känns fortfarande som om jag vill lägga mig ner och gråta men ibland, som igår, så kommer den där känslan och då är det bara att köra. 

Inga Kommentarer