Träning och sånt

Lite smått oroad eller borde jag kanske vara exalterad?

Det är alldeles strax dags för träning och det var med skräckblandad förtjusning som jag bokade passet igår. Jag såg nämligen inga andra bokade och detta kan ju faktiskt innebära att det blir jag och Ola idag.

Men visst… Egentligen borde jag blir alldeles exalterad. Det är ju faktiskt som ett eget PT-pass. Det har varit som allra jobbigast när vi bara varit två mammor på träningen. Då har vi minsann fått veta att vi lever.

Och nu när man då (kanske) är själv…

Och så tar vi ett djupt andetag, tar i så mycket vi kan och försöker ignorera träningsvärken som kommer smyga in redan ikväll. 

Inga Kommentarer

50 kilo i marklyft

Det kom aldrig någon Anna i onsdag. Stackarn hade blivit förkyld och fått ont i halsen så vi fick ställa in promenaden. Eller jag fick promenera och träna själv istället.

Som tur väl var så ringde kära mor och frågade om jag ville möta upp på lunch nere på stan.

På grund av det där halsontet så blev det inte någon tjejkväll igår heller, istället hade vi en liten tjej som inte alls skulle somna för kvällen… Ack ve…

Igår var, av en helt annan anledning, en stor dag. Vi var nämligen bara två mammor på torsdagsträningen så passet blev faktiskt nästan som ett PT-pass. Mycket mycket lyxigt.

Och väldigt väldigt jobbigt…

Ola såg till att lära oss hur man gör marklyft, på riktigt, och peppade oss till att klara 50 kilo. Alltså 50 kilo!

Som vi high fiveade och tjoade där i träningssalen – så häftigt att känna hur styrkan återvänder till kroppen. Kanske mer än någonsin förra – ska vi satsa på det?

Inga Kommentarer

Vi testar igen

Lillan tyckte verkligen inte alls att det var roligt att vara med på träningen förra torsdagen. Vår lilla böna är nämligen lite försiktig av sig när det gäller nya miljöer eller främst när det är lite stökigt och allra speciellt då de finns andra barn som gråter i närheten.

Att gå till föräldragruppen i början var absolut inte det lättaste, men detta tycker hon nu är hur kul som helst.

Efter förra torsdagens träning var jag så frustrerad (man kan ju aldrig bestämma att en bebis ska vara på gott humör, men jag tyckte att jag hade gjort allt i mat- sömn- och lekväg för att hon skulle vara tillfreds) att jag tänkte ”nä aldrig mer…”.

Men så fort jag tänker de där tankarna om ”aldrig” så tänker jag dock i nästa tanke ”nä hä minsann, inte ge upp”.

Så idag testar vi igen och försöker dels vara lite mer planerande gällande sömnen (vi går en halvtimme tidigare och försöker somna i vagnen) och se också om lillan känner igen sig lite efter sist.

Underbart nog har jag min Anna med mig idag också.

Inga Kommentarer