Träning och sånt

Mitt i nervositeten

Idag minsann är det dags. Dags att riktigt, utöver hemmaträningen, ta sig ett träningspass. Bebis och jag ska bege oss på ett pass kallat Stark mamma som är anpassat just för att träna upp kroppen efter en graviditet.

Och lilla bönan får lov att följa med.

Spänningen är olidlig…

Hör jag några tummar som hålls för att lillstrumpan tolererar 45 minuter av mammaträning?

Inga Kommentarer
Så himla jobbigt…

Så himla jobbigt…

Första träningsveckans tredje träningspass är precis avklarat och det är verkligen så himla jobbigt, det känns liksom som om jag inte har någon muskelstyrka alls kvar och bara uppvärmningen känns ansträngande nog. 
Pust…
Det är nu jag ångrar de där Nutellaburkarna under graviditeten, eller varför inte den där mackan som jag åt till frukost, och att jag inte tog hjälp med foglossningen. 
Så ångrar jag lite att jag bad Skrutten vara min PT, men det är av andra anledningar. 
Han är hårdare än vad jag trodde den där PT:n.
2 Kommentarer

Hälsoracet so far

Det här Hälsoracet påbörjades ju för några veckor sedan och det kanske är dags för en liten lägescheck?

Den första veckan gick av bara farten. Precis så där i början är man ju så peppad att man inte ens hinner tänka efter hur sockerabstinens stavas. Dels har den nog inte riktigt hunnit kicka in ännu och sedan så har man ju inte hunnit sakna sockret (eller kolhydraterna) så värst mycket ännu.

Därefter tycker jag att de två värsta veckorna kom. Under vecka två och tre så kom sockerabstinens som en vägg. Med sockerabstinens menar jag nu då även abstinens efter kolhydrater, socker i frukt, socker i juice och så vidare. Man blev ungefär lika förvånad över sockrets inverkan som man blir varje år när den första snön kommer och det helt plötsligt blir halt på vägarna.

Huvudvärk, rastlöshet och enträgna försök att hitta någon form av substitut kantades de inledande veckorna av.

De här första veckorna var träningen ganska så kämpig också. Orkade varken lyfta särskilt tunga vikter eller springa särskilt långt. Mitt sunda förnuft försökte tänka ”det är väl inte så himla konstigt att det tar lite tid”, medan mitt tålamod tänkte mer ”men kom igen nu då, hur lång tid ska det här egentligen ta…”. 

Men skam den som ger sig. Efter dessa inledande veckor så har det bara rullat . Vikterna här bytts ut till tyngre, löpbandet hinner går några kilometer innan benen kollapsar och det där sötsuget är ganska så bortblåst. I början höll vi på med att väga maten och endast äta efter en strikt mattabell, men jag och Skrutten kände ganska så fort att det inte skulle hålla i längden, mest med hänsyn till att vi hellre ville förändra vår livstid för lång tid framöver istället för bara dessa veckor.

Sedan kan jag ju inte säga att tankarna om att beställa en pizza en sen torsdagskväll, istället för att ställa sig och laga en lchf/gi-middag, efter en lång dag, att strunta i att skala de där morötterna och istället köra chips till dippen eller att dyka ner i en godispåse från Hemmakväll inte lockar då och då ändå. Men valet att inte slå de där signalerna till pizzerian, ändå hacka upp morötterna och strunta i godispåsen är mycket lättare att ta nu.

Lite fusk mellan raderna har det varit. En bit tårta på födelsedagen, popcorn till bio eller kanske… eller det kanske var det kanske. Men vad gör det i det långa loppet? Så hade så klart inte en PT resonerat. Han eller hon hade säkerligen utdelat någon form av bestraffning för ett sådant beteende.

Summan av kardemumman blir i alla fall att jag nog allt tror att vi har hittat en balans som förhoppningsvis kommer att sträcka sig längre än de tolv veckorna som vi nu kör vårt Hälsorace på. Kanske bara än mer ”fusk” i form av lite godis eller liknande på helgerna. Eller vem vet… Kanske skippar vi nu godiset för all framtid..?

Nja, skulle nog inte tro det.  

Inga Kommentarer