Nu börjar livet…

Det ekade inte tomt här inne först för att bebis hade kommit. Vi hade istället fina sommar- och semesterdagar i väntan på att bebis skulle komma. Den 6 juli var beräknat datum för vår lilla Böna och därefter gick vi formellt över tiden.

Det kändes dock aldrig särskilt ansträngande att gå över tiden. Jag hade förväntat mig att varje dag över tiden skulle kännas ungefär lika lång som hela graviditeten. Men så var det inte.

Fortfarande så njöt jag nästan mer än vad jag gjort tidigare och var också mer avslappnad än jag varit tidigare.

Sedan hade det nog också mycket att göra med att Skrutten gick på semester och vi fick tid tillsammans. Det var ju samtidigt sommar så vi kunde åka och bada och äta både frukost och middag utomhus.

Och inte kände jag någonting alls. Bönan verkade ha det alldeles förträffligt i magen och inte minsta lilla känning. (Tro mig ett flertal telefonsamtal och sms fick svaren ”Nej ingenting ännu, inga känningar heller…”).

Faktum är att vi var just på stranden den dagen när Bönan bestämde sig för att det var dags att titta ut.

Fredagen den 12 juli drog det sedan igång. Detta var den första dagen som jag faktiskt hade lite av de där ”känningarna” och den första gången som jag själv kände nu kan det faktiskt vara på gång.

Och det var det. Det kommer en längre version senare men från det att Bönan bestämde sig för att det var dags att börja bege sig ut till den stora världen så var det bara några timmar tills att hon faktiskt var hos oss.

Klockan 00.13 den 13 juli kom vår efterlängtade dotter till oss.

Efter en förlossning som måste beskrivas som en drömförlossning där allting gick som på räls.

Dagarna som har gått nu har vi utnyttjat till fullo med att stanna i den där berömda bubblan. Vi har bokstavligen talat stängt in oss i bubblan och bara njutit, gosat, lärt känna och älskat.

För vilken kärlek det är. Den kärleken som vi känner till vår dotter och till vår lilla familj är det största som vi någonsin känt. I timmar kan vi ligga och bara titta på henne. Hennes perfekta små händer, fötter, ansikte, uttryck och mörka lockar i nacken.

Tårarna rinner ner för mina kinder nu för att jag gör ett försök att beskriva hur det känns. För det går inte, tror jag inte, att beskriva.

Bland allt det här stora som har hänt oss och som nu händer oss vill jag också tacka min älskade Skrutten. Att jag får äran att leva tillsammans med denna fantastiska man är helt otroligt. Det som han har gjort för mig, vår dotter och vår lilla familj från förlossningen till dagarna här efter är makalöst och jag kommer kanske aldrig kunna tacka honom för tillräckligt. Han har för alltid mitt hjärta och jag älskar honom härifrån och till evigheten.

Välkommen till världen vår älskade dotter – du är tveklöst det finaste vi någonsin skådat och absolut det bästa och största vi lyckats skapa.

2 Kommentarer
Fortfarande ingen bebis här – bara underbara semesterdagar

Fortfarande ingen bebis här – bara underbara semesterdagar

Precis som rubriken lyder så har ingen bebis velat titta ut ännu, och vi väntar tålmodigt, i väntan så roar vi oss med att ha underbara semesterdagar. Även om den mesta av tiden får spenderas i skuggan för det är faktiskt något vansinnigt varmt
Alldeles strax ska jag bege mig in i en iskall dusch och därefter blir det grillning i goda vänners lag. Bönan har blivit inspekterad hos barnmorskan idag igen och h<3n verkar ha det alldeles finfint där inne. 
Listan med gissningstävlingen ska uppdateras – jag måste bara komma ihåg hur jag gjorde för att kopiera. Att kopiera text på Mac:en verkar ha försvunnit från min kunskapsbank. 
Nu – iskall dusch

Inga Kommentarer

Andra semesterveckan

Insåg under morgonkvisten att detta faktiskt är min andra semestervecka, som snart lider mot sitt slut, och det har varit väldigt härligt. Dock ser jag fram emot att fler går på semester nu så vi kan njuta tillsammans. Imorgon är det många som inleder sin semester – både Skrutten, vänner och min kära mor. 

Kanske hinner vi med någon stranddag innan Bönan kommer?
Första veckan på min ”semester” avnjöts mest genom att ta igen välbehövlig vila. Det var väldigt intensiva veckor precis innan så därför var det långa stunder på TV-soffan, sovmorgnar var det tänkt också men det verkade lättare sagt än gjort. 
Denna veckan har det istället börjat rycka lite i fixarfingrarna. Så nu är både bebisrum (som också fungerar som ett kombinerat gästrum) förberett, det är städat (lite till finns kvar), w-i-c är organiserad, badrumsskåp rensade, bestickslådor dammsugna och ”viktiga papper”-pärmar fixade. 
Har kommit på en taktik (för att inte bara vänta på Bönan) att hela tiden ”ha något kvar som ska fixas”. Då känns det liksom som om man inte bara sitter och väntar utan att det faktiskt finns någonting kvar som måste göras innan Bönan kommer. 
Och så självfallet, som säkert förstås mellan raderna, så är allt det där fixandet verkligen av underordnad betydelse – som vi längtar efter Bönan. Det är faktiskt inte riktigt klokt och ändå så är det fortfarande lite svårt att förstå att det faktiskt ska komma en bebis till världen. Vår bebis och vår lilla Böna. 
Inga Kommentarer