Tiden går…

Det är fredag. Och inte nog med att det är fredag, det är dag innan röd dag, enligt gammal banktradition (och kanske för flera andra organisationer också..?) så betyder det att vi bara jobbar halvdag. Alltså stängde vi portarna redan vid 13 idag och jag var tillbaka hemma i Sölvesborg vid 15-tiden. Och hann med en fikastund med Kajan på Ritz.

Just nu sitter jag i mysbyxor i köket och lyssnar på Jonathan Johanssons nya skiva. Minnena springer iväg tillbaka till min och Myrans sista tid i Uppsala – tänk vad tiden går fort…

Och på tal om den där tiden som går fort, som jag allt som oftast skriver här också, så var har bloggen blivit bortprioriterad (igen) just för att den där tiden inte har räckt till.

Det har varit mycket, väldigt mycket, på sista tiden. Så där mycket som det egentligen inte får vara. För att göra en lång historia kort så var det dags att sätta stopp, lugna ner tillvaron lite och hitta en balans igen. Vilket jag nu försöker att göra.

Därför njuter jag extra mycket just nu när jag får lov att bara sitta här en fredagskväll, som knappt har hunnit bli kväll, och lyssna på fin musik, stjäla en och en annan puss av Skrutten, titta på Strössel och ge henne extra mycket godis och bara invänta att vi ska sätta oss i bilen och ta oss till Hällevik för lite tacos hemma hos päronen på Styrmansvägen. Och så Idol sedan… så klart.

Om någon inte lyssnat på Jonathan Johansson innan – gör det. Klicka här så kommer ni till en av hans nya låtar.

Inga Kommentarer

Arbetsveckan snart slut… igen!

Vart tar tiden vägen? Ibland blir man ju nästan  faktiskt orolig för hur fort allting snurrar. Dagarna går in i varandra, måndagen blir snabbt tisdag, tisdagen blir snabbt onsdag och sedan är man helt plötsligt framme på fredagen igen. Ofta funderar jag på hur den där evigt tickande tiden egentligen påverkar oss.

Och inte bara hur tiden påverkar oss, utan också alla intryck. Blinkande röda lampor på arbetstelefonen när den ringer, mobiltelefonen som ringer, reklam, radio, TV, alla ständiga intryck.

Då blir jag helt plötsligt väldigt glad över att vi bor som vi gör. Att vi inte samtidigt har en stadstrafik som ständigt rusar utanför husknutarna, utan att det faktiskt är alldeles tyst i kvarteret när man går kvällsrundan med Strössel. Även om jag ofta kan sakna en tillgång till restauranger, fikaställen, lounger eller butiker så uppskattar jag så otroligt mycket att kunna (som igår) bryta den stressiga tillvaron och bege sig upp i skogen med sambon och hunden, sätta sig på en filt, underhålla hunden genom att kasta en boll och samtidigt avnjuta den medhavda äppelmusten.

Den där äppelmusten har vi för övrigt fått från fina mor och styvfar, deras egna äpplen som de lämnat för mustning. Inga tillsatser eller konserveringsmedel, bara en massa pressade (mustade?) äpplen – kan det bli nyttigare? Kan det bli godare?

För även om vi ”på landet” måste åka en bit för att kunna shoppa på riktigt, att en sojalatte inte finns att beställa någonstans eller att det är ett evigt körande med bilen överallt jämt så kommer jag aldrig att kunna leva utan det där lugnet, som vi har nära oss precis när som vi väljer att använda det, som jag lärt mig att uppskatta så mycket.

Nu är räkningarna betalda (i förtid, undra hur många vuxenpoäng man får för den…) och jag tänker avsluta kvällen med ett sent bad i badkaret.

Inga Kommentarer
Skogspromenad mitt i veckan

Skogspromenad mitt i veckan

Inga Kommentarer