Det är inte bara när man är hemma…

…som de kära små husdjuren lever rövare. Det händer minsann en hel del när man är hemifrån också.

Detta förstår man när man kommer in i sin garderob och både blomkrukor och tavlor ligger i tusen bitar på golvet.

Extra roligt är det när tavlan som ligger i tusen bitar är en inramad tavla som man själv gjort.

Misstänker starkt en viss herr Sture för detta dåd.

Frågan är bara vad straffet ska fastställas till…? Kan man få en kattunge till att sätta sig och pyssla ihop en ny tavla av gamla tidningsutklipp som hittats i huset? Eller kanske sätta sig och plantera om krukväxterna i nya krukor?

Eller så kanske man bara ska skylla sig själv som ställer både tavlor och blomkrukor i fönstren?

Inga Kommentarer

En helt vanlig onsdag

Dagen idag har varit en helt vanlig dag. Kaffe i bilen under morgonen, jobb, träning och middag framför TV:n.

Alldeles nyss slocknade de små liven, Strössel och Sture, här bredvid oss i sängen. Fastän att Sture gärna håller koll på mina fingrar som dansar över tangenterna. De blir helt plötsligt väldigt roliga leksaker de där fingrarna.

Det som dock inte var helt vanligt idag var att dansen började igen. Ny termin, nytt tema och ny show om några månader. Otroligt spännande om jag får säga det själv.

Det som i och för sig inte var helt vanligt heller var att jag anslöt med Kajan på gymmet innan dansen. Det börjar snart bli fason på de där träningsrutinerna igen. Efter att ha legat i ide allt för lång tid…

Och vad sägs om morgonpromenader strax innan 06 på morgonen? Om det inte hade varit för att vi är fyra personer som går tillsammans så hade jag minsann aldrig ens kommit på tanken.

Men skönt är det, både med morgonpromenaderna och den där träningen, även nu redan efter kort tid så känns energinivån som en helt annan.

Och på tal om de där morgonpromenaderna så är det dags imorgon igen (vi försöker satsa på två-tre gånger i veckan) kanske dags att sluta ögonlocken?

Inga Kommentarer

Dessa djur

Sture och Strössel dessa underbara djur… Eller..?

Missförstå mig rätt nu (varför man nu i hela friden säger så) jag älskar verkligen våra familjemedlemmar, över allt annat och jag hade kunnat offra det mesta för dem. Men…

Redan när man inleder så som jag gjort ovan så anar man nästan att det kommer komma något inte så särskilt positivt därefter.  Och så är det. För hur mycket jag än älskar dem så har de ikväll drivit mig till fullständigt vansinne

Strössel har envisats med att leta efter en liten hundbensbit som eventuellt fanns under soffan, och med leta menar jag pipa, morra och krafsa vid soffan tills hennes matte blev frustrerad nog att lägga sig på golvet och med hjälp av en mobiltelefon, som fick agera ficklampa, och en egenkonstruerad griptång försöka få ut hundbensbiten från soffan. Inte för att det hjälpte, någon hundbensbit fick matte inte fram från under soffan. Och slutade pipa gjorde därför inte Strössel heller.

Därefter körde Strössel sitt (ganska dagliga) race med tennisbollen. Evighetsbollen är nog ett mer riktigt namn. Det tar nämligen aldrig slut. Bollen kastas och Strössel hämtar den, bollen kastas och Strössel hämtar den och så vidare och så vidare. Roligt ungefär de första 1745 gångerna, därefter är det snarare tröttsamt. Om man inte bara kan låta bli att kasta den där bollen? Nej det är helt enkelt bara inte ett alternativ. Då hämtas bollen och lämnas i knäet, på fötterna eller varför inte i ansiktet? 

Och sedan till den där kattungen. Stures, vår nyaste familjemedlem, favoritsyssla är att ”tutta”. Han sätt att gosa med sin matte är nämligen att tutta på hennes fingrar. Inte så konstigt egentligen då Sture är en upphittad kattunge som blev borttagen (läs: bortkastad) från sin mamma alldeles för tidigt, och oftast är det väldigt mysigt också, men inte precis hela tiden. 

Där mellan så lägger vi till syskonens lek/slagsmål, som gärna ska göras precis där matte är, deras spring fram och tillbaka över soffan och deras vilja att ta varandras mat.  Och så så klart det fantastiska i att varenda gång någon går förbi utanför på gatan så flyger Strössel upp och skäller som om det vore ett hot från yttre rymden som vandrar förbi. Varpå Sture väcks och blir orolig och därefter börjar om med sitt ”tuttande”. 

Självklart är jag fullkomligt medveten om att detta inte är Sture och Strössels fel, utan att det beror på någon annan omständighet, till exempel som att man tillåter Sture att ”tutta” och inte lär bort Strössels vaktande. 

Men vissa dagar, då man ändå varit på morgonpromenad med hunden nästan en timme och både hund och katt fått en liten runda till efter hemkomst både av sambon och av mig själv, mat i magen och en smula lek, och framför allt när sambon inte är hemma och kan hjälpa till, så känner man ”kan de inte bara vara lite medgörliga”. Istället känner man sig som om man bor mitt i ett ZOO och får absolut ingenting annat gjort än att gnälla, skrika, be och försöka vara pedagogisk mot sina små familjemedlemmar. 

Strax innan Skrutten kom hem så tänkte jag nästan gå och stänga in mig i vårt sovrum och låta småttingarna försöka riva huset bäst de ville.  Det gjorda jag inte, så klart, men ack så skönt det hade varit. Lite musik och en tidning hade varit det enda jag hade behövt.  Men istället biter man sig i läppen och försöker fortsätta uppfostra. Samtidigt som man ber för allt man har att det hela inte slutar med att både hund och katt kastats ut genom altandörren. 

2 Kommentarer