Vardagligheter

Skrutten spenderade tidigare ikväll ett långt telefonsamtal gällande försäkringar, hör och häpna, han hade visst fått kontakt med någon vän/bekant som jobbade för ett annat försäkringsbolag än det vi har idag. Skrutten tänkte att vi ska titta lite på våra försäkringar och se om det kan vara värt att byta bolag eller inte.

Egentligen borde jag borde vara häpnad och överväldigad över detta eller i vart fall bara lite glad, för vi har lite olika ansvarsområden i vår lilla familj (allt som hör med papper och siffror faller på mig och saker som hör med praktiskt arbete som byggande eller fix med bilar eller liknande faller på Skrutten) och detta brukar vanligtvis inte alls vara något Skrutten brukar pyssla med.

Problemet var bara… Och detta är ett ganska så tydligt tecken på att man (läs: jag) var/är lite småtrött efter en lång dag idag… Men…

Skrutten hade gjort lite anteckningar samtidigt som han pratade i telefonen, så att han hade lite prisuppgifter att sedan använda sig av.

Men det enda jag såg (och sedan kunde tänka på) var att han hade antecknat sina anteckningar på ett blad som det redan var antecknat på. Nämligen en instruktion till en lek som vi anordnande för några veckor sedan.

För att göra en lång historia kort så agerar vi ibland lekledare på päronens middagssammankomster och just vid det senaste lekledaruppdraget hade vi, istället för att vara personligen närvarande, gjort små ”lekuppdragspåsar” som det det fanns lekinstruktioner, facit, lite lekutrustning, med mera. Och snälla som päronen var så fick vi tillbaka lite av uppdragspåsarna. Kanske så att vi kunde använda dem igen om vi fick tillfälle.

Och nu hade ju Skrutten förstört ett av instruktionsbladen. Det fanns ungefär tre kollegieblock och ungefär 112 andra papper att anteckna på, men just detta skulle ändå letas fram ur ett kuvert som tillhör lekarna att antecknas på.

Nu skulle man ju kunna hoppas att man tänkte förnuftigt och i stundens ”allvar” förstod att detta inte alls spelade någon roll. Skulle man behöva använda den där instruktionen igen så är det väl bara att skriva om den igen.

Men nej… Istället, på grund av trötthet och kanske en smula aggression med hänsyn till dag 2 på Hälsoracet och allt vad det innebär, så kommer allting ut. Någonstans när Skrutten försöker bedyra att han kan tipexa över hans kladdiga siffror på pappret, när han till och med säger att han kan skriva om den eller när han säger att han kan klistra på ett papper till bak på så att det inte syns längre, ungefär borde man inse att man just för tillfället för en alldeles förträffligt onödig diskussion.

Istället så börjar man ångra sig inombords. Självfallet visar man inte det utåt dock, nej nej inte brista på pokerfacet, man fortsätter istället föra en diskussion om det där pappret som om det var det viktigaste och heligaste pappret i sitt liv som förstörts. Samtidigt som man inser att ju längre man tar diskussionen desto längre trampar man ner i klaveret.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *