Vilken dag…

Vilken dag det blev igår…

Det var inte alls meningen att vi skulle hitta den klänningen igår. I och med att vi ändå skulle på bröllopsmässan så hade jag passat på att höra av mig till en butik som jag visste sålde klänningar av märket Lilly.

Vi kunde ju lika gärna prova lite klänningar tänkte jag…

På andra sidan rummet, mitt över de där Lillyklänningarna, hänger klänningarna som är inplastade i stora skyddsplastfodral. De där klänningarna som man själv inte får hänga ner eller packa upp, utan där butikspersonalen mer än gärna hjälper en.

Där hängde den.

Kajan var en utomordentlig påklädningshjälp och bad om en slöja och den känslan som infinner sig då är svår att beskriva.

Ungefär lika svår som att beskriva den känslan som infinner sig när man får en ögonbindel på sig när man kommer tillbaka till hemmet och strax därefter blir ombedd att ta på sig en schlagerstass…

De minuter som jag bytte om på var faktiskt bland de värsta på länge. Jag kände mig nämligen allt annat än fräsch efter en dag på resande fot och detta tillsammans med en liten bebis (och allt vad det innebär).

Det var nästan fullständig panik när jag började tro att det vankades möhippa… Nästan så att det kom fram en liten tår i ögonvrån tillsammans med tankar om ”inte nu…” och Skutten fick utstå många hårda blickar.

När jag kom ner från övervåningen, ombytt och allt, så väntade dock ”bara” Nea. Missförstå mig rätt när jag skriver ”bara Nea” för hon är inte alls bara ”bara” utan så mycket mer, men jag har nog aldrig blivit så glad över att se bara henne och inte ett helt gäng med vänner.

Hon hade ”bara” dukat upp massa trevliga ostar, kex, frukt och liknande och så hade vi en schlagerkväll här hemma för att fira att klänningen var hittad. Vilken överraskning och vilken dag och kväll det blev.

Och vilken lättnadens suck som jag drog när det ändå ”bara” var en hemmakväll som väntade trots schlagerstassen…

Alltså vilka vänner man har…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *