Kyrkklockorna ringer

I lördags var vi iväg på ett möte med vår präst inför den stora dagen. Det var bara jag och Skrutten. Vilken känsla det var att öva på att gå nerför altargången tillsammans, öva på att säga ”ja” och att vända oss mot de som ska sjunga. För att inte tala om att berätta vår historia, hur vi har varit vänner sedan vi var 16 år gamla och hur denna vänskap en dag blev kärlek
Alltså jag kan knappt förstå (fortfarande) att vi faktiskt ska göra det här. Eller hur ska jag bättre uttrycka mig, att jag får vara med och uppleva en sådan här dag. Det är helt magiskt
Och visst är den vacker vår kyrka?
Nu när vi flyttat in till ”stan” så tillhör vi egentligen församlingen och kyrkan här inne, men gifter oss gör vi i kyrkan där jag är döpt och konfirmerad. Den är stor, vacker och ligger oss varmt om hjärtat
Att vi har lyckats få helt rätt präst för den stora dagen visade sig också när hon talade om att det absolut var en stor dag, dagen för vårt bröllop, men att det faktiskt är dagarna därefter som räknas mest och att det kommer fler stora dagar i livet. 
Precis så tänker jag också. Missförstå mig rätt. Det är en ofantligt stor dag, ett minne för livet och så mäktigt att vi inför familj och vänner ska lova varandra att leva med varandra resten av livet. Och för att fira detta och göra den där dagen till ett minne för livet så lägger vi ner massor av tid, kärlek och energi, men… Det jag ser allra mest fram emot det är just alla dagar därefter – att leva som en familj och att få vara hans fru
Nu måste vi dock skynda oss ”lite”, vi ska träffa härliga mammagruppen om exakt nio minuter och det tar minst 15 minuter att köra…
Jo men den ekvationen går ju ihop…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *