Så liten och söt den var där i början… magen. Den där magen som sedan skulle bli stor som en badboll.
Här hade vi hunnit halvvägs och jag minns hur läskigt jag tyckte det var att ”offentliggöra” bebismagen. Egentligen så glad så att jag ville skrika ut det till hela världen men samtidigt så rädd att något skulle gå galet.
Nu ligger världens finaste bebis här bredvid i soffan och magen är istället fylld av en godispåses innehåll. Hon har armarna utsträckta över huvudet, totalt avslappnad och jag kan knappt se mig mätt på hennes lilla ansikte.
Så varför dessa gravidmagebilder och sentimentala ord helt plötsligt?
Jo… för idag är det exakt ett år sedan vi stod och stirrade på det berömda testet. Stirrade lite till. Googlade felmarginaler. Och stirrade lite till.
Och så var vårt liv förändrat. Till det allra allra bästa. Och idag har vi haft en alldeles vanlig dag.
