En dag på vift och avslut på akuten

Idag packade jag och den här lilla loppan iväg oss för ett besök på mitt jobb. Det händer en hel del på jobbet så därför har det faktiskt blivit att jag varit där två veckor på raken. Visserligen bara korta möten men det är så härligt att träffa alla och vara lite ”på plats”.

Tyvärr lyckades vi pricka in en till dålig natt och därefter total osynk på hennes vilstunder idag (alla fina planeringsstunder till trots) så istället för den optimala bebis-sover-under-lunchmötet-inprickningen blev det en lite smågnällig dam som först i bilen tillbaka kraschlandade.

Och det är ju faktiskt så, hur väl vi än försöker planera, så är det ju faktiskt de här små som bestämmer.

Sedan avslutade vi tyvärr dagen på det här sätter. Efter Altheas bamsegympa (veckans höjdpunkt!) så råkade hon ramla ner från en bänk i omklädningsrummet. Har fortfarande inte en aning hur det gick till, men vips var hon i golvet och tokarg för att hon landat på en blöt fläck.

(Att enhörningsdressen blev blöt var alltså bra mycket värre än smärtan från fallet)

Av med alla kläderna och så fick hon istället ha Andreas jacka som ”klänning” och vi tog löpet till bilen. Så när vi hoppar ut ur bilen hemma klagar hon lite på att jackan gör ont på benet, jag tänker först att det kanske är dragkedjan som skaver så jag liksom håller ut jackan medan vi skyndar oss in.

Men väl inne så visar det sig att hon har en stor träflisa, antagligen från bänken som hon ramlade från, rakt in i benet. Och vi får inte ut allt. En bit har brutits av inne under huden och sitter tyvärr inte så där ytligt som spetor (som vi kallar det på vår dialekt) brukar göra.

Efter ett samtal med 1177 så fick vi tid hos jourcentralen i grannstaden.

Det värkte lite i mammahjärtat!av att vinka hej då till henne och hennes pappa för att de skulle bege sig ut i snörusket, men också för att jag aldrig tidigare missat något sådant här med henne. Jag har alltid varit med.

Men eftersom jag redan flängt runt en del med Juni under dagen, och missat typ alla ville, så kändes det inte så snällt mot henne att bege oss ut igen, och tyvärr så funkar det inte för Andreas att lägga henne själv ännu.

Så här hemma gick jag med tungt hjärta och väntade på en rapport. Och jag kan meddela att det där mammahjärtat inte kändes lättare när de kom hem och jag såg små små brustna blodkärl vid hennes ögon som jag förstod var till följd av storgråt.

Men, hon hade varit så modig så. Flisan satt nämligen så illa att läkaren var tvungen att lägga ett litet snitt för att få ut allt. Och tre bedövningssprutor rakt ner i såret behövdes dessförinnan. Aj aj aj.

Vi bäddade ner oss på soffan tillsammans och så avslutade jag dagen precis på samma sätt som jag börjat den – med näsan snusandes mot hennes nacke.

Så imorgon blir det minsann en hemmadag för att bara rå om varandra och sedan en runda till leksaksaffären. Som jag ska skämma bort henne!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *