Helgen som gick

Måndag igen och en ny vecka på intågande, höll jag på att skriva… den är ju faktiskt redan påbörjad, och tänkte summera vår helg lite.

Bilden på vår fina ballerina är dock inte från i helgen utan ifrån när vi firade min födelsedag, hittade den i telefonen när jag höll på att sortera bilder (välbehövligt) och den är så fin. Och så såg jag hur tomt det ser ut ovanför skåpen, i jämförelse med hur det ser ut nu när vi fått upp alla foton där.

Och så här har det sett ut en större del av helgen, ett stycke jag som stått och petat till tavlor och sedan tagit några steg bak, betraktat, för att sedan peta lite till. Är det nästan inte halvt omöjligt att få allt rakt?

Den stora ramen till höger ska också fyllas med något, för som ni ser så är det just nu bara IKEAs ”bakgrundsbild” i den.

Strax under denna finns dock min bloggkollega Josefines, rackarns fina, nya print Dahlia – blir SÅ imponerad av de kreativa och talangfulla människor som jag delar portal med. Om ni är nyfikna på ett eget print så kika in till Josefine HÄR.

Hos min andra bloggkollega-Josefin så syns också lite mer av printet – HÄR hittar ni till henne.

Fredagsblommorna fick sig som sagt en rejäl nedklippning och hamnade i en kruka. Använder alltid samma knep att kryssa med tejp när jag sätter ihop buketter. Det skrev jag om HÄR.

Och så var det den där frukosten – slurp! Idag sov jag alldeles för länge så frukosten fick bli en kaffe, då längtade jag tillbaka till denna. Barnen tyckte förresten att det var helfestligt med kokosnötter att dricka ut även om de sen kanske tyckte att smaken var lite speciell.

Och så stod vi då och frös en massa på skejtparken. Det ser inte riktigt så kallt ut som det faktiskt var men det var så där så att näsan inte kunde sluta rinna och fingrarna stelnade. Erkänner att det var föräldrarna i sällskapet som gav upp först och lockade med fikakorgen mot värmen i bilen.

Och så var det någon som stal en kickbike en liten stund. Inga namn nämnda…

Och så en massa tid här. Där på sista bilden så ser det allt kärleksfullt ut men i verkligheten anades en ”vänlig” knuff i rätt riktning. Inte lätt att vara lillasyster alltid…

En helg med massor av tid tillsammans och så var det ju fars dag. Den senare har jag i efterhand känt att vi firade lite för blygsamt.

Jag kan ha lite svårt för den dagen just för att jag saknar min egen pappa något enormt, egentligen alla dagar, men kanske att man blir lite extra påmind sådana här dagar. Och då kan jag mest vilja vifta bort det där med fars dag och låta det bli en annan dag.

Men… Detta känns ju inte helt rättvist mot Andreas, som är världens världens finaste pappa till våra tjejer och egentligen förtjänar all hyllning som finns.

Kanske läge att göra om och göra rätt…?