God morgon onsdag… Igår kom denna bild upp som ett minne på min FB-sida. Det var då två år sedan vi ”outade” att vi väntade vårt andra barn.
Det är inte annat än att en mysryste lite när jag såg bilden och tänkte tillbaka. Och så det något uttjatade ”tänk att det var just hon som väntade där i magen”.
Jag hade hunnit gå strax över vecka 20, om jag minns rätt, innan vi berättade mer offentligt att jag var gravid. Jag var fortfarande totalt livrädd för att berätta men framför allt för att allt inte skulle gå vägen.
Det har inte varit förrän den allra sista tiden under båda mina graviditeter som jag landat i att det faktiskt ska bli en bebis. Andreas hade nog sagt att det har varit på själva förlossningen som jag förstått det.
Bebis blev det och det blev vår lilla Juni. Hon som hade väldigt bråttom ut, tog hela vår familj med storm, har ett humör utan dess like och har visat det genom att skrika sig hes på förlossningen så att till och med barnmorskan såg bekymrad ut, kolikskrika i några första månader av sitt liv (har väl kanske inte helt med humöret att göra), sovit si så där och blir numera allmänt skitförbannad och sätter sina armar i kors och tittar trumpet under luggen när det inte blir som hon tänkt sig. Det sista är för övrigt hur gulligt som helst, men det försöker jag ju inte visa, hon vill ju inte vara gullig utan arg.
Men hon har också en fantastisk humor, är väldigt motorisk (ville helst gå själv redan när hon var bara nio månader), har en vilja av stål, skrattar med hela kroppen när hon är glad och är den mysigaste någonsin som ofta vill sitta nära nära och klappar en på kinden och ger stora pussar på munnen. Ofta säger vi att hon minsann förstår allt och är klok som en bok.
Och så har hon ett väldigt varmt hjärta som gärna tar hand om sina gosedjur, sin docka, vår hund Strössel och favoriten – storasyster.
Ja, tänk att det var just hon som låg där i magen för två år sedan.
1 Kommentar