Vaknar…
…någon gång efter 06. Oftast av Andreas klocka (läs: alarm på iPhonen) som väcker oss eller av Juni som är mest morgonpigg.
Har inget av dessa två inträffat så blir det iställey scenen ur Ensam hemma. Ni vet när det varit strömavbrott på natten som stängt av radioklockan så att de försover sig och så springer alla runt i turbofart och sedan glöms ett barn hemma?
Ja, förutom det där med ett barn som glöms då. Det har aldrig hänt. Ännu.
Sedan häller jag barnen i soffan som får vakna till Netflix eller Barnkanalen i hopp om att få en stund på toaletten själv.
Varje morgon tittar jag på den trötta skepnaden i spegeln och tänker ”måste gå och lägga oss tidigare ikväll”.
Och det där med en stund på toaletten för mig själv fungerar sällan. Istället brukar jag ackompanjeras av två barn som mer än gärna vill att jag ska dela med mig av sminket. Här gäller det att spela smart. De får vara med och kladda men jag förhandlar mig till att välja ned vad. Så ger jag dem smink som absolut inte syns, typ min primer som är helt genomskinlig. Listigt visst?
När jag klarat av att sminka mig med hjälp av en hand, hålla ordning på barn som klättrar i sminkhyllan med andra handen och lyckats flörta på lite kläder så är det dags för färd mot förskolan.
I hallen påbörjas Stora strategi-spelet. Ytterkläder ska på.
Det finns inget mina barn ogillar mer än att bli påbyltade overaller, halskragar, mössor etc. Här spelar jag med vänlighetskortert, mina kompromisskort och bestämdhetskortet.
Men barnen har alltid ett ess i rockärmen – ordet ”nej”. Följt av tappar-alla-mina-muskler-och-ramlar-ihop-på-golvet-om-du-försöker-tvinga-mig.
Införs stress i spelet finns överhängande risk för att de svarta korten dras fram – hot och mutor. Utan inbördes ordning.
De senare brukar dock ofta mest leda till dålig samvete och kompensation vid dagens slut. = dra aldrig de där korten.
Lämningen på förskolan går just nu hur bra som helst. Visst, Juni blir ledsen när vi ska vinka hej då. Men för oss som jämför med hur resan varit med Althea, där vi fick slita bort henne från oss och med tårar köra till jobbet i si så där en tre år, så är det här verkligen bara peanuts.
Sedan är det jobba, jobba – uppblandat med alla telefonförsäljare som ringer mig dagarna i ända. Jag svarar nämligen alltid och tror ibland att jag finns med på någon lista, som går runt mellan dem, där rubriken ovanför mitt namn lyder ”svarar alltid”.
Men…. jag tänker att jag måste svara – det kan ju vara förskolan – även om det är ett 08-nummer, Irland eller Italien så kan ju förskolan ha omdirigerat. På något sätt.
Hämtningarna är ljuvliga. Att se dem springa mot en, kramas och höra om deras dag. De trivs dock så bra på förskolan nu så det är en del tjat som krävs för att vi faktiskt ska ta oss hem.
Här följer sedan en andningspaus.
Som följs av Stora strategispelet 2. Middag. Inte att själva lagandet, då hänger de oftast med bland grytorna. Men att få dem att äta sedan.
För stora loppans del handlar det om att äta alls och för lilla loppans del att kunna sitta still en stund. Inte stå upp i stolen, inte klättra på bordet, inte springa runt runt.
Ett av våra bästa life hacks är att, efter middagen, leka plocka-undan-racet. Här ”tävlar” barnen bort disken från bordet. Föräldrar vs barnen 1-0.
Efter middagen är det familjehäng, lek och inte sällan bad i badkaret. Dock badar (nästan) aldrig jag tillsammans med barnen numera. Av det väldigt egoistiska skälet att jag tycker att det är sjukt stökigt. Det skvätts vatten, det bråkas, det kastas saker och även sig själva – med risk att slå tänder i hårda badkarskanter eller kranar. Inte min kopp te.
Vad som dock är min kopp te är läggningar. Junis sovtåg går runt 19 och Altheas vid 19.30 ungefär. Ofta är det så att jag först lägger Juni, råkar somna till men sedan vaknar och går in och lägger Thea.
Det där med sovtåg tror jag starkt på och det handlar, kortfattat, om att hitta tidpunkterna när barnen är redo att sova. Exempelvis det längre tid att lägga Juni vid 19.30 än det gör om jag går upp med henne vid 19.00, då har jag missat sovtåget och en läggning kan ta typ 2 timmar istället för fem minuter.
Och det som är kvar av kvällen då?
Visst hade det varit soft om jag nu hade svarat ”då bara päser vi”. Men nja…
Istället är det tid som då läggs på sociala medier, svara och skicka e-post som rör bloggen, kontorsjobb, fakturor och sortera in i pärmar, kolla till Homespo-sidan, svara och skicka e-post gällande den och sedan det vanliga —> tvätt, handla, städa och så vidare. Men visst en del päsande blir det och då kollar vi serier.
Innan vi själva lägger oss så har jag numera en hårritual där håret borstas, återfuktas med olika spray och oljor och sedan flätas. Det här långa håret är typ ett heltidsjobb i sig.
Hudvården är lite mer… bristfällig. Fast jag har tagit tag i det där (igen) denna veckan och nu är det tvätt, serum och krämer och grejer. Tänker att det ska hjälpa mig ur trött-looken. Vem vet.
När jag väl landar i sängen bredvid maken så brukar jag slå en kik på klockan som blivit alldeles för mycket.
Och tänker då ”imorgon ska jag lägga mig tidigare”.
Ps. Om någon är nyfiken på detaljerna så är barnen på förskolan sju timmar fyra dagar i veckan. Andreas och jag kör varannan vecka med lämningar och hämtningar. Så på jobbet har vi en kortvecka och sedan en långvecka där jobbtimmarna hämtas ikapp. För att barnen ska ha rimligt långa dagar på förskolan. Vi är väldigt tacksamma att vi båda har flexibla arbetsgivare som sagt ”ok” till schemat för än så länge har det funkat utmärkt för oss.
1 Kommentar