Ibland blir det snurrigt

Lite kvällstankar…

Jag har nog alltid tänkt mig själv som en person med ”koll på läget” och då i egenskap av att ha lite struktur och kontroll. Men så kom föräldraskapet och naggade det där i kanten en anings.

I vart fall vad det gäller kom ihåg:et. Det som inte finns nedskrivet på en att göra-lista eller i kalendern försvinner fortare än kvickt.

Och så kan det blir så här:

En glömmer bilbesiktningen tre gånger, på samma dag

Nu var det visserligen inte jag som skulle ta dit bilen men jag var tvungen att komma hem i tid, så att Andreas kunde åka iväg med bilen (och vart han nu skulle efter det).

Andreas la in det i kalendern, påminde mig på morgonen och ändå tänkte jag ”visst f-n!” när han påminde mig igen under förmiddagen.

Tåget hem blev sent och jag skickar då sms till Andreas och meddelar. Inte alls för jag tänkte på besiktningen. Så när Andreas ringer för att ”kolla läget” en stund senare så tror jag mest att det är för att säga att maten är klar.

”Besiktningen!” fick jag till svar, ”visst f-n!” tänkte jag.

På väg ut ur tåget börjar jag rassla i handväskan efter min andra mössa, som jag använder som värmare på cykelsadeln, hittar den inte i den oceaner djupa väskan.

För att sedan gå förbi en bänk på perrongen och se en grå mössa ligga där myyyyyycket lik min. ”Just det jag la ju den som värmare  där  imorse!”.

En kan glömma nerbajsade kläder i handväskan en hel vecka

Juni hade en olycka på förskolan. Jag mottog vid hämtningen en förskolepåsinplastad klädhög. Glömde den i ett par dagar på hennes lilla hylla. Fick dåligt samvete och stoppade den skyndsamt i handväskan, i brist på bättre ställen, nästkommande hämtning. Och där blev den liggandes i sju dagar.

Fräscht och så.

Två styck föräldrar glömmer gympan

När klockan var 17.42 viskade Andreas till mig att vi helt glömt bort stora loppans Bamsegympa idag. Om vi sa något till henne? Nope, den informationen väljer vi att ta med oss i graven.

Detta är bara de allra senaste dagarna och det finns ungefär en triljon liknande vardagshändelser att räkna upp och det är väl inte annat än att en kan rodna och pusta lite åt sig själv ibland.

Typ när jag slarvar bort en av bilnycklarna precis efter att Andreas beställt en ny eftersom jag redan slarvat bort den en första gång, när jag tänker att det är ett under att jag fortfarande har kvar min plånbok (senast i lördags fick jag springa tillbaka till leksaksaffären för att hämta den), när jag hittar mjölkpaketet i skafferiet och inte kan skylla på någon annan eller när jag går mot tågstationen för att väl på perrongen komma på att jag kört bil den dagen och vänligt får traska mot parkeringsgaraget istället.

Jag tror, utan att ha gjort någon grundligare empirisk undersökning, att det kan ha att göra med att det pågår ett projekt ”hålla barn vid liv” i kombination med en ständig rullista med vantar som ska kommas ihåg till förskolan, förskolemöten,  jobbåtaganden, födelsedagar och kalas som ska läggas in i kalendern, mat som ska handlas, sommarkläder som ska köpas in till resan och så vidare och så vidare i hjärnan.

Varje dag när jag kommer till jobbet tänker jag högt för mig själv ”barnen är på förskolan”. Som någon form av säkerhetskontrollfråga. På riktigt alltså. Jag gör verkligen så.

Tror att jag tänker att det är det allra viktigaste, att jag i vart fall vet vart jag placerat dem, resten får lösa sig.

1 Kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *