Under mitt sista år på gymnasiet, år 2002-2003 (rackarns längesedan alltså…), så ville jag och min vän Kajsa inte skriva ett vanligt examensarbete. Vi ville göra något mer.
Resultatet av detta ’mer’ var att vi skrev om barnprostitution på Filippinerna och reste dit i samband med detta på en biståndsresa.
Syftet med resan var dels att bidra till något i en utvald by, vilket blev att vi för insamlade pengar byggde två(!) hus till familjer som verkligen behövde dessa, samt att vi samlade information till vårt examensarbete.
Det senare gjorde vi genom att besöka strippklubbar för att se med egna ögon, intervjua unga unga tjejer som arbetade med att sälja sig själva och besöka de mest fasansfulla platser ni någonsin kan tänka er.
Intrycken från denna resa har jag burit med mig och kommer att göra för resten av mitt liv.
Bland annat…
…när vi intervjuade en ung tjej som hade hamnat ute på en av Filippinernas öar genom att hon träffat en man som lovat henne en framtid bara hon följde med honom. Problemet var bara att efter att hans semesterveckor var över så lämnades hon åt sitt öde på denna ö, utan pengar att ta sig tillbaka till Manilla, och hade till slut inget annat val än att hitta detta sätt för att tjäna pengar för att kunna överleva. Medan vi intervjuar henne, med filmkamera, så närmar sig plötsligt flera män, där vi står i en mörk gränd, och gjorde det tydligt för oss att vi skulle sluta filma och sluta prata. Snabbt fick vi packa ihop och också vi lämna henne åt sitt öde.
…när vi intervjuade två tjejer inne i huvudstaden Manilla och bjöd dem på mat inne på McDonalds. De hade aldrig fått lov att komma in på McDonalds om det inte varit för att de var med oss. Bara den saken. Under intervjun åt de dock inte den minsta bit av maten vi bjöd på och ville inte heller svara på varför när vi frågade. Tills vi vände oss om och såg ett helt gäng med ännu yngre barn stå samlade, med sina näsor tryckta mot det stora fönstret, utanför och då förstod vi att dessa tjejer sparade maten för att ge till dem där utanför.
…när vi besökte en rondell, sent sent på kvällen, mitt inne i Manilla som lite märkligt nog hade en lekplats mitt i mitten. Den där märkligt placerade lekplatsen visade sig vara placerad där av en väldigt specifik anledning. Där lekte barnen och männen åkte i taxibilar runt i rondellen och kunde sedan beställa något av barnen.
Vid den där rondellen fick även jag ett ”köperbjudande” gällande ett barn som inte var många år äldre än 2-3 år. Barnets ansikte har för alltid etsat sig fast hos mig.
Där och då tänkte jag att ”jag tar med dem på flyget hem, det får bara lösa sig”. För tanken att behöva lämna dem gick knappt att tänka.
Under resan grät vi inte en enda tår. Vi hade på något sätt bestämt oss om detta innan. Men väl på flyget hem så kom allt och jag grät hela vägen hem.
Efter resan gjorde vi flera saker för att fortsätta bidra och än idag finns det en dag på vår gymnasieskola som heter ”En dag för Filippinerna” och fortfarande åker några elever varje år och besöker landet. Kanske inte alla för att skriva om samma saker som vi.
Med tanke på vad jag sett med egna ögon så är det otänkbart att inte vara med och bidra i årets Musikhjälpen. Därför har vi startat en Homespo-bössa och jag hade blivit SÅ glad om ni som är här inne och kikar skulle vilja vara med och bidra.
1 kr, 20 kr eller vad som nu kan undvaras – tillsammans kan vi göra skillnad!
Klicka er vidare HÄR för att komma till Musikhjälpens sida och sök sedan efter ”Homespo” som insamlingsnamn och donera en slant enligt instruktionerna.
Musikhjälpen har redan hunnit vara igång i några dagar men visst fixar vi detta ändå? Det finns också flera andra insamlingar, man kan önska en låt, det finns auktioner att buda på – mig spelar det ingen roll om ni bidrar till vår bössa eller till något annat – bara det bidras!